Äta själv? – Nej, inte än…

Tänk när de är så stora att man bara kan ställa fram maten och de metodiskt pillar i sig det som de behöver. Visst trånar man hela tiden efter det som komma skall, men än så länge så blir skeden bara ett distraktionsmoment innan matning, under matning eller en ren glädjespridare.

Att man alltid skall längta framåt, när de går, när de pratar, när de äter själv. Det måste jag sluta med. Jag måste njuta av det som är nu. Det som är tvillingarna nu. Ludvig som får tand efter tand och ännu sitter still och pillar med sina prylar. Tacka gudarna för att bara en är rörlig än så länge! Agnes som kryper runt som en galning och drar sig upp till stående hela tiden. Käkar som hästar gör de och går snart mot hel natt sömn, eller mot natt utan matning i alla fall. (Det blev ingen kamp till hel natts sömn, vi konstaterade sen att Agnes behöver allt hon kan få. Dock har Ludvig fått lära sig att somna av sig själv i sängen trots att han skriker som en illbatting. Men efter tjugo minuter så somnade han. Får se hur det fortlöper).

Dagarna bara försvinner förbi. Vart tar de vägen? Snart går de på dagis och jag är tillbaka på jobbet. Tänk att jag fick härda mig igenom dagarna förut när de var små cashewnötter. Tyckte det var pest till och från. Nu är dagarna oftast en njutning. En fantastisk gåva att få se hur pyrena växer och bli stora. Det händer något nytt varje dag. Varje dag. Helt otroligt. Och i det stora hela är det fantastiskt att jag fick två. Två underbara små varelser på en och samma gång.

Synk och osynk

Som tvillingförälder är själva synkningen av de båda individerna A och O. Äta samtidigt, sova samtidigt, annars blir det ingen tid över till någonting annat. Redan från början sätts synkningen igång. Vill den ena äta, ja då får den andre så glatt bara hänga på.

Att få dem synkade har inte alltid varit lätt. Jag måste ändå säga att våra barn har blivit väldigt synkade. I alla fall dagtid, för då är det jag som bestämmer. När de var riktigt små gick synkningen av bara farten. De ville ju ändå bara ha mat hela tiden. Men ju äldre de har blivit så har det ibland varit en kamp. Inte lätt att få en mätt unge som snörper med munnen att äta direkt.

På nätterna fortsatte vi att synka dem för att slippa springa upp hela tiden. Dock kom vi till en bristningsgräns där det bara inte gick att mata på Ludvig mer. Han skulle bli rena gödgåsen i så fall. Det var bara att inse att nattetid är det två individer som har två olika behov. No more synkning!

Med andra ord har jag den senaste tiden sprungit som en galning upp och vaggat, matat och sövt på nätterna. Som tur är så har Ludvig varit relativt stabil och faktiskt i omgångar sovit hela nätter, likväl som klarat sig på bara en matning. Lyx! Men i värsta fall så har det blivit fyra matningsomgångar och säkerligen två vaggningsomgångar på det. Inget sova för mig med andra ord.

Men så har något konstigt hänt. De senaste två nätterna så har de vaknat exakt samtidigt. Skumt. Ludvig sover i eget rum och Agnes sover i vårt rum. Ändå! Detta har givetvis inneburit att även min kille få gå upp och hjälpa till på nätterna. (Jag har ju trots allt bara två armar och nu är de så stora att jag inte lyckas få till att mata dem samtidigt själv). Har osynkningen lett till synkning omedvetet. Har det sociala arvet dykt upp som ett paktet på posten eller är det tvillingnerven som trätt i kraft när den andre inte finns bredvid? Inte tusan vet jag, men skumt är det i alla fall.