Tänk när de är så stora att man bara kan ställa fram maten och de metodiskt pillar i sig det som de behöver. Visst trånar man hela tiden efter det som komma skall, men än så länge så blir skeden bara ett distraktionsmoment innan matning, under matning eller en ren glädjespridare.
Att man alltid skall längta framåt, när de går, när de pratar, när de äter själv. Det måste jag sluta med. Jag måste njuta av det som är nu. Det som är tvillingarna nu. Ludvig som får tand efter tand och ännu sitter still och pillar med sina prylar. Tacka gudarna för att bara en är rörlig än så länge! Agnes som kryper runt som en galning och drar sig upp till stående hela tiden. Käkar som hästar gör de och går snart mot hel natt sömn, eller mot natt utan matning i alla fall. (Det blev ingen kamp till hel natts sömn, vi konstaterade sen att Agnes behöver allt hon kan få. Dock har Ludvig fått lära sig att somna av sig själv i sängen trots att han skriker som en illbatting. Men efter tjugo minuter så somnade han. Får se hur det fortlöper).
Dagarna bara försvinner förbi. Vart tar de vägen? Snart går de på dagis och jag är tillbaka på jobbet. Tänk att jag fick härda mig igenom dagarna förut när de var små cashewnötter. Tyckte det var pest till och från. Nu är dagarna oftast en njutning. En fantastisk gåva att få se hur pyrena växer och bli stora. Det händer något nytt varje dag. Varje dag. Helt otroligt. Och i det stora hela är det fantastiskt att jag fick två. Två underbara små varelser på en och samma gång.
MIAS TWINS 