Som tvillingförälder är själva synkningen av de båda individerna A och O. Äta samtidigt, sova samtidigt, annars blir det ingen tid över till någonting annat. Redan från början sätts synkningen igång. Vill den ena äta, ja då får den andre så glatt bara hänga på.
Att få dem synkade har inte alltid varit lätt. Jag måste ändå säga att våra barn har blivit väldigt synkade. I alla fall dagtid, för då är det jag som bestämmer. När de var riktigt små gick synkningen av bara farten. De ville ju ändå bara ha mat hela tiden. Men ju äldre de har blivit så har det ibland varit en kamp. Inte lätt att få en mätt unge som snörper med munnen att äta direkt.
På nätterna fortsatte vi att synka dem för att slippa springa upp hela tiden. Dock kom vi till en bristningsgräns där det bara inte gick att mata på Ludvig mer. Han skulle bli rena gödgåsen i så fall. Det var bara att inse att nattetid är det två individer som har två olika behov. No more synkning!
Med andra ord har jag den senaste tiden sprungit som en galning upp och vaggat, matat och sövt på nätterna. Som tur är så har Ludvig varit relativt stabil och faktiskt i omgångar sovit hela nätter, likväl som klarat sig på bara en matning. Lyx! Men i värsta fall så har det blivit fyra matningsomgångar och säkerligen två vaggningsomgångar på det. Inget sova för mig med andra ord.
Men så har något konstigt hänt. De senaste två nätterna så har de vaknat exakt samtidigt. Skumt. Ludvig sover i eget rum och Agnes sover i vårt rum. Ändå! Detta har givetvis inneburit att även min kille få gå upp och hjälpa till på nätterna. (Jag har ju trots allt bara två armar och nu är de så stora att jag inte lyckas få till att mata dem samtidigt själv). Har osynkningen lett till synkning omedvetet. Har det sociala arvet dykt upp som ett paktet på posten eller är det tvillingnerven som trätt i kraft när den andre inte finns bredvid? Inte tusan vet jag, men skumt är det i alla fall.
MIAS TWINS 