Det var fredagen den 26 februari. Det var dags för det första ultraljudet som görs i vecka 17/18. Solen tittade fram och man hade precis börjat känna att våren var på intågande. I efterhand fick jag reda på av min kille att han hade hört fåglarna kvittra för första gången när han var på väg till ultraljudet.
Allt var väldigt stressigt för både mig och min kille. Båda skulle hinna tillbaka till ett viktigt möte på respektive jobb. Jag var sen som vanligt och att hitta parkering tog längre tid än det borde. Hur som helst så fick vi ändå vänta lite innan vi blev insläppta hos den sköterska som skulle göra ultraljudet.
Ner med brallorna, upp med tröjan och magen var ute i det fria. Min kusin hade gjort någon kommentar när vi var i New York några veckor tidigare att hon tyckte att jag hade mycket mage med tanke på den vecka jag var i. Mycket möjligt sa jag och skrattade, jag hade ju inget att jämföra med.
Undersökningen började. Både jag och min kille tyckte att vi vid första anblicken såg två huvuden på skärmen. I min vilda fantasi fick jag för mig att det var för att man såg bebisen från två olika håll, från ena sidan av magen och sedan flippande den över till den andra sidan på magen. Jag hinner knappt tänka den tanken klar förrän sköteskan kläcker:
– Här har ni ena huvudet och här har ni andra.
Det blev helt tyst.
– Menar du att det är två, frågade jag lite försiktigt.
– Jaha, svarade sköterskan, visste ni inte att det var tvillingar? Det såg jag på magen redan när ni klev in.
Det blev helt tyst igen. Jag tittar på min kille som ser milt sagt chockad ut. Jag började skratta lite nervöst och frenetiskt. Vi tittar på varandra igen och vet inte riktigt vad vi ska säga. Sköterskan fortsätter kika med ultraljudet. Efter en stund ber hon mig att gå på toaletten och tömma urinblåsan.
– Varför då?, frågar jag.
– Jag vill bara säkerställa att det inte finns en till.
Skoja att vi såg ut som fågelholkar och blev aningens nervösa. Medan jag var på toaletten, hann nog min kille både tänka det ena och det andra. Tre…. Vi hade ju precis fått reda på att det var mer än EN.
Tillbaka från toalettbesöket kunde hon konstatera att det ”bara” var TVÅ där inne och att vi nu kunde förbereda oss på att ta emot tvillingar till världen. När det är två i magen innebär det också specialmödravård och tajtare kontroller med ultraljud mot slutet av graviditeten. Med andra ord skulle vi komma tillbaka för nästa ultraljud i vecka 27/28. (Det var då de upptäckte att Agnes var tillväxthämmad).
Tankarna bara for i huvudet. Två, shit, jag som är tvilling själv, skulle jag få tvillingar. I vidare samtal med sköterskan så fick vi reda på att tvåäggstvillingar (som jag och min bror är) är ärftligt i direkt nedstigande led på moderns sida. Myten om att det hoppar över en generation var alltså inte sann. Den som jag hade gått på och på så sätt inte alls förberett mig på att det kunde vara två i min mage. Trots att jag så här i efterhand hade fått varenda andlig signal på att det var två, men vägrade ta in det och ens tänka tanken.
Medan jag hade fullt upp att bara fatta att det var två, hade min kille på två sekunder blivit rationell. Hans första kommentar efter att tvillingar var konstaterade var:
– Då måste vi byta bil!
Min kille har nämligen två underbara barn sen ett tidigare förhållande, vilket innebar att vi blev en familj på sex personer, som inte får plats i en vanlig Volvo V70. Det blev hans huvudbry.
Tillbaka till jobbet. Jag var helt upplöst och hade inget fokus över huvudtaget och nyheten bara sprudlade ur mig. Det är TVÅ! Min kille höll ihop det genom mötet för att efteråt få konstaterat av hans ena kollega, som med all sannolikhet har andlig förmåga, tittar på honom och säger:
– Det var mer än EN va?
Vi båda kunde konstatera på kvällen att det var skönt att det var en fredag som vi fick beskedet på, då hade vi hela helgen på oss att landa i tanken och fatta situationen. Att ringa runt till släkt och vänner och berätta att vi väntade tvillingar var som att berätta att man var gravid igen. Konstigt nog så hade även svärmor haft på känn att det var två i magen. Snacka om att vi har fått alla indikationer och andliga tecken på det, för att kunna förbereda oss, men inte tagit emot ett enda av dem. Realister var ordet.
Efter en helg fullt av tankar, känslor och väldigt lite sömn kunde min kille ändå konstatera att det konstigt nog helt plötsligt var så självklart att de var TVÅ.
MIAS TWINS 