Dagisförberedelser

Det är nu det börjar. Första steget till en mer normal verklighet, där mamma och pappa jobbar och tvillingarna är på dagis. Idag var första dagen och de tyckte det var jätteroligt.

Förberedelserna har varit många. Alla kläder ska märkas. Vattenflaskor köpas och märkas. Bildkollage på familjen skapas och skrivas ut. Regnkläder och stövlar provas och blöjor packas ned. Det blev en stor väska som hängde på axeln när vi traskade iväg till dagis.

Tänk att få komma till ett helt paradis med leksaker, lekkamrater och framför allt en rutschkana! Efter dagens besök på tvåtimmar kan Ludvig nästan åka själv. Ludvig stormade in på Dagis och började utforska stället. Hans ligistfasoner höll i sig även där. Agnes var lite mer reserverad men vågade traska in utan problem. Tur att vi var där en sväng i förra veckan så hon hade lite koll sen innan. Sen vågade hon mer och mer. En annan tjej på dagis fick sig en kram av Agnes. Agnes hittade också en trumma som hon svängde sina lurviga till.

Banan käkade de i mängder och gick gärna fram till fröken och hämtade den. Sen när det blev dags för alla barn att sova var det vi som packade oss i vagnen och gick hem. Nu sussar de gott här hemma. Helt slut av alla nya intryck kan jag tänka mig, även jag. Imorgon blir det spännande att se hur det går när de ska sova sin middagssömn på en madrass i rummet med alla de andra barnen.

Dagis here we come!

Tvillingligister

I början på den här veckan har jag gått och haft lite ågren över att Agnes och Ludvig skall börja dagis. Inte trodde jag att jag skulle vara en sådan morsa, men en sådan har jag blivit. Ska någon annan ta hand om MINA barn?! Men de senaste dagarna har de båda utvecklats till små ligister. Dagis: Ni får mer än gärna ta dem!

Sen två dagar tillbaka har tvillingarnas klätterfasoner och nyfikenhet gått bergsäkrargång här hemma. Är vi i köket skall varenda lucka och låda öppnas och tömmas. Är vi i hallen skall trappan och nya grinden testhängas, är de i sitt rum skall hyllan klättras på och fönsterbrädan provsittas. En upp en ner. En ute en inne. En i köket en i sovrummet. En på köksbänken en i fönstret. Jag har inte en enda lugn stund, förutom nu när de faktiskt sover!

Med andra ord, kan jag nu välkomna dagisstarten på måndag med glädje. Ta tvillingarna, tag dem nu! Förhoppningsvis får de ordentligt med intryck och stimulans där så att de inte behöver vara högt och lågt här hemma. Men det kan å andra sidan också bli så att de lär sig ännu mera saker på dagis som de sen ska testa hemma… Det blir en senare fråga det…

En galet trött tvillingmamma som undrar varför nätterna har blivit så tjorviga igen och varför tvillingarna lyckas hålla sig så livliga på dagarna trots dålig nattsömn?! Ge mig svaret!

Vem har kidnappat mina tvillingar?

Soffhäng har blivit en ny företeelse här hemma. Ludvig har länge gillat att sitta i knät och läsa bok, allra helt i soffan. Men fröken Agnes har snarare varit högt och lågt istället för att ta det lite piano i soffan.

Numera är det ett faktum att båda ungarna gillar att mysa i soffan. Agnes har de senaste två veckorna riktigt njutit av att ligga på kuddarna, krama nallen och titta på Teletubbies eller bara mysa bredvid mig. Ludvig ska alltid ha en bok eller två med sig upp i soffan men är Teletubbies på så kan han gott bara mysa med nallen och flina glatt till deras upptåg.

Med andra ord så är det något som har hänt. Vem tusan har kidnappat mina tvillingar? Ta det lugnt har ju inte funnits på kartan innan. Är det så här det ska vara? Lek och sen paus. Mammamys i soffan och chill framför TVn. Vi får hoppas att det fortsätter vara en återkommande företeelse.

Snart börjar tvillingarna på dagis

Det är helt sjukt vad tiden går fort. Tycker det var alldeles nyligen som de plockade ur pyrena ur min mage under kaotiska omständigheter. Nu går Agnes hela tiden och Ludvig hoppar fram som en liten groda och börjar dagis om två veckor.

Inte trodde jag att det skulle gå så här bra inte. Inte trodde jag att tiden då tvillingarna började dagis och jag började jobba skulle komma så här snart. Inte trodde jag. Men det gjorde det. Fort gick det och gapandes står deras tvillingmamma och tittar på med häpnad och förundran.

Agnes var på korrigerad ettårskontroll i onsdags på NEO på Danderyds sjukhus. Jag har inte varit ett dugg orolig inför det besöket, Agnes tar oss med häpnad varje dag. Men det är ändå skönt att de har med henne i uppföljningsprogrammet då hon faktiskt är liten för sin ålder på grund av tillväxthämningen och att de faktiskt ser till att hon växer som hon ska.

Läkaren var ännu en gång förundrad över den så kraftiga tillväxtkurva som Agnes haft under sitt första år i livet. Det brukar ofta inte gå så fort sa han. Från minus fem till minus två, med andra ord inne på normalkurvorna, är riktigt starkt jobbat. Hon är magisk vår Agnes. När vi kom till läkaren så var de en halvtimme försenade. Agnes var i så fin form att både läkaren och sjukgymnasten släppte iväg oss tidigare och kom före i tidsschemat. Det tackade vi alla för!

Nu har nedräkningen börjat till inskolningen på dagis. Jag kan knappt förstå att det är sant. Det är både härligt och skrämmande på samma gång. Ska någon annan få vara med när Ludvig börjar gå fritt som Agnes gör och inte jag. Skumt men säkerligen sunt.

Gift, barnfri och lycklig

Det är inte varje dag man blir gift, inte heller varje dag som man kan göra det i smyg och sen sätta sig på ett plan till Paris utan barn. Närmaste familjen var givetvis med, ville inte snuva dem på konfekten. Men sen var det bara min man och jag på tu man hand.

Det var första gången som vi båda fick vara helt själva ett par dagar sedan Agnes och Ludvig kom. Det talades vitt och brett om hur jag skulle sakna dem och alla moderskänslor skulle dyka upp i ett kaos. Men icke! Det var så dunderskönt att bara kunna tänka på sig själv. Att inte behöva mata, klä på och förbereda allt det där man brukar inför avfärd. Nu var det bara min man och jag som skulle duscha, packa ihop och ge oss ut på Paris gator.

Det som var allra bäst var att det gick så himlans bra med tvillingarna hemma. Min mamma och lillasyster hade dem här i vårt hus. Nätterna var inte värre än när jag har dem och dagarna hade varit hur mysiga som helst. Mitt självförtroende med att kunna lämna bort dem fler gånger steg snabbt, likväl som självförtroendet hos mor och syster blev stabilt i att faktiskt kunna ha dem ett par dygn. Det är en sak att lämna bort EN ettåring, men i det här fallet handlar det faktiskt om att man lämnar bort TVÅ ettåringar.

Så snart vi var hemma så var det ramaskri på i alla fall Agnes. Hon skulle sitta i mitt knä hela tiden. Smällar man får ta, som det så fint heter. Så snart kvällen nalkades och mamma och syster hade åkt hem så lugnade sig Agnes. Nu var hon nog säker på att vi inte skulle åka igen. Idag är allt som vanligt. Jag och tvillingarna.

Utvecklingsdragkamp mellan tvillingarna

Det är konstigt hur två personer kan växeldra så vansinnigt när det gäller utvecklingen. Ena stunden är det Agnes som utvecklas som tusan och drar om Ludvig med hästlängder, för att sedan lämna över stafettpinnen till Ludvig och så drar han om syrran.

Vem som ska börja gå fritt först har det tvistats om länge. Agnes har varit vårt självsäkra kort då hon varit stadig, målmedveten och mer framåt. Men Ludvig har dragit om vid flera tillfällen trots att det nu faktiskt är Agnes som stadigt håller balansen och har gjort ”att gå” till en hobby.

Det är nog veckans alla vistelser på den stora filten vid vattnet i Roslagens famn som har fått tvillingarna till att vilja gå mer. Det är nog alltid lättare att våga ta steget när alla andra är i samma höjd. Till och med Ludvig har gett sig ut på eget bevåg flertalet gånger. Agens däremot kom på tricket att ställa sig upp utan hjälpmedel här om dagen. Eter det kan hon liksom inte låta blir att INTE göra det. Hon går här och svajar, inne som ute, på altanen som på gräset. Hon vågar hon vill och hon går!

När Ludvig ser Agnes staplandes knalla sina egna små stråk, så kan han inte annat än att ge sig ut själv han med. Inte lika strosandes som Agnes lyckas med. Men onekligen så triggar de varandra till att ta nya utvecklingssteg och ge sig ut på nya upptåg.